Har ni tänkt på en sak? Det känns som man hela livet går och väntar på att livet ska börja "på riktigt", förstår ni vad jag menar? Att man hela tiden går och väntar på framtiden, på den perfekta åldern då allt bara löser sig och man kommer ha det underbara livet som man längtat efter. Så är det nog när det gäller mig själv i alla fall. Under högstadiet ville man börja gymnasiet för att få "börja ett nytt liv och börja på ett oskrivet blad". Vara den man alltid velat vara (haha töntigt det låter men jag tror att många förstår). När man väl började i gymnasiet insåg man att det inte fungerar att "börja om" utan att man är sig själv oavsett. Allt det nya man längtat efter kändes till en början som bortblåst, man ville ha tillbaka det gamla och sitt gamla liv. Nu när man börjat universitetet längtar man till man fått en examen och kan börja jobba och leva sitt liv.

Förstår ni var jag vill komma?

Vet ni vad jag tror? Jag tror inte man kommer bli lyckligare "på andra sidan" Jag tror inte det gör en gladare att ha massa mål om man inte uppskattar resan, uppskattar det man faktiskt är i. Jag ska bli bättre på att leva i nuet, göra något bra av varje dag. Det är otroligt svårt då man hela tiden är påväg någonstans, men annars blir det nog lätt så att man aldrig kommer att komma fram. Man kommer bara vara på språng hela tiden, mot nya saker som ska göra en lyckligare. Livet ska gå upp och ner. Man ska gå igenom jobbiga perioder och underbara perioder, det är en del av livet. Det är bättre att göra det bästa av varje situation än att längta till bätte (fram) tider.

För annars kommer man vakna upp när man är hundra år gammal och inse att hela livet har passerat och man har missat det.