Det är med blandade känslor jag skrev min sista ordinarie tenta idag. Efter tretton (och ett halvt) år i skolan känns det helt ärligt konstigt att jag inte ska plugga på ett tag. Men jag känner ändå att det var dags för en liten paus. För när man, så fort man ska sätta sig och plugga, känner "faaaan jag vill inte, orkar inte", fast man tycker att ämnet i sig själv är kul så tror jag inte det är bra att tvinga sig själv. Jag har ingen motivation så då är det bättre att jag jobbar ett tag! Jag ser verkligen fram emot det, lite omväxling. Även fast det antagligen har sina baksidor, men då får jag förhoppningsvis motivationen tillbaka igen.

Jag önskar att man kunde spara stunder, känslor, lukter, minnen, pussar och fina saker i burkar. Så kan man bara skruva upp locket när man känner att man behöver det och återuppleva. Kanske framförallt för att aldrig glömma det.

Har ni tänkt på en sak? Det känns som man hela livet går och väntar på att livet ska börja "på riktigt", förstår ni vad jag menar? Att man hela tiden går och väntar på framtiden, på den perfekta åldern då allt bara löser sig och man kommer ha det underbara livet som man längtat efter. Så är det nog när det gäller mig själv i alla fall. Under högstadiet ville man börja gymnasiet för att få "börja ett nytt liv och börja på ett oskrivet blad". Vara den man alltid velat vara (haha töntigt det låter men jag tror att många förstår). När man väl började i gymnasiet insåg man att det inte fungerar att "börja om" utan att man är sig själv oavsett. Allt det nya man längtat efter kändes till en början som bortblåst, man ville ha tillbaka det gamla och sitt gamla liv. Nu när man börjat universitetet längtar man till man fått en examen och kan börja jobba och leva sitt liv.

Förstår ni var jag vill komma?

Vet ni vad jag tror? Jag tror inte man kommer bli lyckligare "på andra sidan" Jag tror inte det gör en gladare att ha massa mål om man inte uppskattar resan, uppskattar det man faktiskt är i. Jag ska bli bättre på att leva i nuet, göra något bra av varje dag. Det är otroligt svårt då man hela tiden är påväg någonstans, men annars blir det nog lätt så att man aldrig kommer att komma fram. Man kommer bara vara på språng hela tiden, mot nya saker som ska göra en lyckligare. Livet ska gå upp och ner. Man ska gå igenom jobbiga perioder och underbara perioder, det är en del av livet. Det är bättre att göra det bästa av varje situation än att längta till bätte (fram) tider.

För annars kommer man vakna upp när man är hundra år gammal och inse att hela livet har passerat och man har missat det.

Jag kan bara inte acceptera det, omöjligt. Det finns liksom inte. Ångest.
Viilka up's and down's man har... Livet är verkligen en berg och dalbana
och jag har tröttnat på att åka. Så himla mycket. Varför kan det inte vara
mer som... Radiobilarna? Man kör runt, krockar lite lätt, skrattar, startar igen
och kör vidare. Varför dessa fall hela tiden i hundra kilometer i timmen?

Jag tror inte på karma. Och jag tror inte på en rättvis värld. Men jag hoppas att du vinner.

Så mycket som händer runt omkring en hela tiden som man inte kan kontrollera. Bra och dåliga saker, kärlek, orättvisor... Det är ingen idé att försöka ha koll på allt, ta hand om allt, bry sig så himla mycket. För man kan aldrig styra någon annan. Man kan inte ändra på saker, det enda man kan göra är att se till så man själv är i balans. Varför låta sig må dåligt över sånt som är bortom sin kontroll?

Jo, för att man bryr sig om sina nära och kära, och hur lätt det än är att säga att man ska se sig själv i första hand så går det inte. Man är inte mer än människa och är det någon som är trasig så vill man laga. Oavsett om man kan eller inte. Nånting jag har lärt mig är att livet inte är rättvist och att människor får stå ut med saker som dom inte är värda.

Hoppas det inte blev för flummigt och luddigt... Kärlek.

Jag älskar minutrarna innan, när man står där i mörkret och bara väntar. De sekunder som man bara känner adrenalinet pumpa och att kroppen blir hundra procent fokuserad, skärpt på det som kommer. Sedan tänds spotlightsen och man går ut där på scenen. Känner att man blir ett med musiken och bara kör. Man befinner sig i en roll och ingenting annat runt omkring existerar, det är lycka.

Känns som jag går runt på autopilot. Nu blir det i alla fall en promenad till centrum med Mickis. xx